Förlossningsberättelse

Vet inte riktigt hur man sammanfattar en förlossning, det händer så mycket och allt är omöjligt att få ner och det är ju inte en bok jag ska skriva.

Min graviditet har ju varit allt annat än smärtfri, illamående och kräkningar har speglat mer eller mindre 7 månader av nio. Dom sista två månaderna mådde jag väldigt bra, kände mig pigg och fräsch. Jag drabbades aldrig av jobbiga foglosningar, sammandragningar eller förvärkar. Därför fick jag en chock när jag vaknade 03.00 12 juli av en märklig känsla av smärta. Denna smärta kom regelbundet var 12-15 minut. Jag och Patrik hade kontakt och han frågade om det var dags för honom att flyga hem. Jag visst inte riktigt om detta var ett tecken på att förlossningen startat eller om det helt enkelt bara var dessa förvärkar alla pratat om. I mitt huvud skulle jag gå över tiden så jag tänkte att det nog inte var dags. Vi bestämde att han skulle avvakta och åka och träna och att jag skulle ringa så fort jag trodde att det startat.

När klockan var 06.00 och dessa värkar, som jag nu insett att det var frågan om kom var tionde minut så ringde jag Patrik. Såklart var han mitt uppe i sin träning så jag skrev ett sms att han skulle ringa så snart han kunde. Jag ringde in till förlossningen och berättade vad som hänt och att jag trodde att min förlosning startat, barnmorskan lugnade mig och sa att förstföderskor ofta har långa och utdragna förlosningar och att jag skulle ta värktabletter och försöka sova. Jag gjorde som hon sa samtigt som jag ringde min mamma och bad henne komma och hämta min hund. Jag duschade för då gjorde det minst ont, försökte vila men det var omöjligt att somna. Patrik ringde kring 08.00 och i panik bokade han flyg från Novosibirsk till Moskva och från Moskva till Arlanda. Hans flyg skulle landa 19.15 på Arlanda.

Kring 11.00 ringde jag förlossningen igen, väkarna kom fortfarande bara var tionde minut och barnmorskan sa att jag inte skulle åka in om jag inte hade tre värkar på tio minuter. Så jag väntade hemma medans mamma envisades att vi skulle åka, hon vet att jag har en ganska hög smärtgräns och trodde jag hade ondare än jag ville visa. Strax efter 12.00 började vi packa bilen, från Sigtuna till Danderyds  sjukhus är det ca 30-45 minuter beroende på trafiken. Väl i bilen insåg jag att jag inte ätit något på hela dagen så vi svängde förbi Shell och köpte bullar, mackor och dricka. Jag fortsatte att andas igenom mina värkar och skällde på mamma för jag visste att dom inte skulle ta emot mig. Väl framme på parkeringen vägrade jag hoppa ur bilen, haha. Jag envisades om att vi skulle åka hem igen för jag ville inte gå in där och bli undersökt och sen skulle dom säga att jag måste åka hem igen. Efter ett tag blev mamma irriterad och ringde in själv, berättade att hon hade en tjurig dotter i bilen som hade sin sambo på ett flygplan på väg från Ryssland, att dottern var orolig och att vi gärna ville komma in och få en undersökning trots att värkarna inte var tre på tio minuter. Barnmorskan i telefonen förklarade för mamma att det inte är någon ide att komma in om inte värkarna är tätare men på något sätt lyckades mamma övertala henne att vi skulle få komma in. När vi 3 minuter senare öppnade dörren fick barnmorskan som svarat i telefonen en chock och undrade hur vi kunde åka så fort från Sigtuna, hahaha.

Nu är klockan 13.00 ungefär, jag kliver in på sjukhuset och dom ska mäta mina värkar. Efter 25 minuter i den där maskinen kommer sköterskan in och förklara att allt ser bra ut och att jag ska få väktabletter med mig hem och sen försöka sova, YES tänker jag, Patrik kommer hinna hem! Innan jag ska gå frågar hon om jag vill undersökas också (mamma hade sagt att jag ville det i telefonen när hon ringde), jag tänkte att när jag ändå ligger här så kan du lika gärna undersöka mig.  Nu är klockan ca 13.45, hon undersöker mig och skriker rätt ut att HERREGUD, du ska föda nu, du är öppen 7 cm!!!! Mamma flinar lite lätt och jag tror hon tänker att "vad var det jag sa"... Efter ett par minuter ordnar dom ett rum för mig, dukar fram saft och kaffe och jag ber om en hallonsmoothie.

Jag får träffa dom två som förhoppningsvis ska förlösa mig (dom klev precis på sitt pass 14.00) och känner att det klickar direkt, dom var helt fantastiska. Vi satt och skojade och dom berättade hur planen såg ut och frågade om jag hade några speciella önskemål och jag hade bara ett önskemål och det var att pappan måste hinna hit. Vi bestämde att försöka dra ut så mycket som möjligt på hela förloppet (alla andra vill att det ska gå fort men inte jag), mina värkar var fortfarande bara var tioende minut så jag kämpade igenom det och ville bara att klockan skulle ticka på. Uno ville tyvärr annat, han låg redan så långt ner med huvudet så när vattnet gick vid halv fem så fanns det inte så mycket att göra. Då blev värkarna täta och jag började med lustgas och strax efter med krystarbetet. Sen kom han, 18.34.... Sjuk känsla, både glädje och sorg. Glädjen att han äntligen var här och att allt gått bra, sorg över att Patrik inte var där och fick uppleva allt detta.  Mamma var med i bakrunden hela tiden, ska jag vara ärligt såg jag henne aldrig. Men hon har filmat och fotat en mesta, så himla underbart nu i efterhand.

Jag och mamma bestämde att inte säga något till Patrik utan att han skulle få komma in på rummet och se själv.. Det var den längsta timmen i mitt liv, vi låg där och väntade och väntade. 20.00 klev han in i rummet, 20.00 hände något helt magiskt. När han såg oss, när vi såg honom, det går inte att beskriva. Tårarna sprutade åt alla håll och helt plötsligt fick livet en helt ny mening. Jag är så lycklig åt min fina familj och jag ryser varje gång jag tänker tillbaka på det där ögonblicket. När Patrik kom så vägdes och mättes Uno och han fick sätta på den första blöjan innan vi fick rulla upp på bb-hotellet.

Det har hänt mycket sedan dess, men det får jag nog skriva i ett annat inlägg. Det jag kan skriva nu är att Patrik fick en vecka hemma, så i onsdags flög han tillbaka till Ryssland. Jag är nu ensam och det är hemskt, längtar ihjäl mig. Vill ha honom hos oss, man är så osäker, ensam. Jag har iallafall världens bästa mamma som är här och hjälper mig med allt, skulle inte klara mig utan henne. Min familj och mina vänner är här också och gör livet lite lättare för mig, så otroligt tacksam för det. Patrik skickade ett sms til mig det stod ungefär "kan inte fatta att vi inte blivit föräldrar tidigare, bästa känslan någonsin". Jag håller verkligen med honom, att få vara mamma till Uno är den bästa gåvan. Tack tack tack. 

Uno Louie Jonas Mårtensson-Zackrisson

Öppen 7-10 cm, chillar lite.

7-10 cm öppen, smsar med Michelle och Patrik.

Aj aj aj, lustgas är kul iaf.

Fika till mig och Patrik, mums. Firar att Uno är här.

Hela familjen samlad, ord kan inte beskriva.

Världens lyckligaste pappa

Dags att checka ut!

Först promenaden

Familjen❤️❤️❤️

#1 - Shaniiia

Ni är en fin familj.

Jag är en ny bloggare skulle ni kunna kolla på min blogg, ge gärna tips.
http://shaniiia.blogg.se

#2 - Grahnskan

Ok 😭😭😭😭 kan man ha gråtFest? såååå Fina💙
Så fint att du skriver...

Kramar i massor till Dej Patrik Uno å storasyster Annis såklart ♥️♥️🙏🏾

#3 - Michelle

😭❤️😭❤️😭 Ni är världsbäst allihop! Fint skrivet och jag längtar ihjäl mig efter er nu!

#4 - Sandra

Nu gråter jag, så vackert!!!

#5 - Jennifer

Älskar förlossningsberättelser. Gråter lite i smyg när jag läser din! Lustgas är bäst<3 Längtar till nästa gång jag ska föda!
Vilka fina namn han har! Välkommen till världen,Uno<3

#6 - Sussie

Men åh❤️ Finisar❤️

Caroline Mårtensson, mamma till Unis. Tack vare att pappan spelar hockey har vi bott lite här och var dom senaste åren. (Linköping, Skellefteå, Moskva, Prag, Lugano) Den nuvarande adressen är i Novosibirsk i Ryssland men också i Sigtuna norr om Stockholm. Här blandar och ger jag lite av vad min vardag har att erbjuda. Välkomna.